Jag blundade hårt och det var varmt, värmen spred sig längs armarna in mot bröstet . Det var inte den sköna värme som man kunde känna ifall man sträckte fram händerna mot en brasa, det kändes mer som om man stopade in händerna i brasan. Värmen smärtade och det kändes som om huden skalades av där lågorna svepte över armarna. Jag kämpade mot smärtan och öppnade ögonen.
Till min förvåning fanns där inga lågor, ingen eld som förtärde och slukade mig. Jag blinkade några gånger för att försäkra mig om att det faktsikt inte brann.
Jag låg och kände hur det brann i alla mina lemmar och paniken sköljde över mig när insåg att jag inte kunde röra mig. Jag kunde inte heller komma ihåg hur jag hamnat här.
Jag viste inte ifall jag tänkte tillbaka eller ifall jag drömde men nu satt jag i Mrs Muldons trädgård och lutade mig mot äppelträdet.

Jag blundade och kände solens strålar som värmde i ansiktet. Jag försökte njuta av tystnaden, men det var för tyst, för lungt. Storstadsflickan i mig klarade inte av tystnaden och lugnet.Jag öppnade ögonen och hasade mig upp från marken.
Vart jag än kollade så fanns det fält med olika sädesslag, ängar med betande kor och en och annan åkerholme. Jag klev ut på den leriga vägen och och begav mig bort från huset, rakt över ängen. Jag andades snabbt och njöt av att känna pulsen, det var som att gå på gymmet fast med vackrare utsikt, och betydligt fräshare luft i lungorna.

I ögonvrån kunde jag se en man komma emot mig, Han gick med nedböjt huvud men hans kropp utstrålade styrka och hans utseende tilltalade mig. Jag kunde känna hur jag stirrade på honom och tvingade mig själv att kolla bort. Jag kollade bort mot vägen, in mot en åkerholme och på några fåglar som flög i en v-formation ovanför mitt huvud. Jag försökte hålla blicken borta från honom och kolla bort men det gick inte, min hjärna kämpade med alla sina krafter för att hålla mina ögon borta från honom men när jag vände på huvudet så stod han där med sitt korpsvarta hår och ett brett leende på läpparna.

“Dom flyger söderut nu.” Sa han och pekade upp mot himlen. Jag hoppade till av förvåning och chockades nästan när jag vände på huvudet. Hans ögon var mörkt blå och jag kunde höra min förnufiga röst skrika
“VAFAN, DU KOLLAR! NEJ DU STIRRAR” men mitt huvud rörde sig inte en millimeter och inte ett ljud kunde höras från mig.
“Jag heter Liam O’shea” Han sträckte fram handen men jag stod som fastfrusen. Min oförnuftiga röst talade till mig och sa “Titta medans du kan…..” men innan den oförnuftiga rösten hunnit tala klart var den andra rösten där igen “Om du ska kolla kan du väl ändå sluta stirra. Gå här ifrån, jag har en dålig kännsla angående honom, han kanske är en psykisksjuk mördare som gödlsar sin åker med dig”
“Hah, Göslar sin åker” skrattade den oförnuftiga rösten “Stirra på men försök också föra ett normalt samtal” Rösterna började bråka i huvudet på mig men jag lyssnade inte. Dom tystnade dock tvärt när jag sträckte fram handen och sa: “Hej”
Jag kunde inte undgå att uppmärksamma hur liten min hand såg ut i hans. Till min förvåning lyfte han handen till sina läppar och lät dom snudda vid min långfinger knoge. “Trevligt att träffa dig fröken…..”

“Julia, Julia Adams” tillade jag när jag kom på att jag inte presenterat mig.
“Trevligt att träffa dig ljuvliga Julia Adams” fortsatte han. “Finns det en chans att jag kan få vandra här med dig?”
“Men jag är inte på väg någon stanns, jag bara går omkring”
“Alla är alltid på väg någonstanns vare sig dom vet det eller ej. Varje steg bär dig närmare ditt öde.”
Jag blev lite ställd men log bara. “I såfall får du gärna gå med mig.”
“Vad har fört dig till Irland?”
“Jag bor i Irland så jag åker bara runt i landet”
“Bor du i Irland?!” Han kollade frågande på mig. “Men du kommer väl inte här ifrån?”
“Nä du har rätt, jag kommer inte härifrån men jag har bott här i snart ett år”
“Vart kommer du ifrån då?”
“Jag kommer från Sverige.”
“Sverige, det kunde jag inte tro?!” Sa han på svenska med irländsk brytning. “Jag hörde att du inte var från Irland men inte hade jag gissat på Sverige, du talar mycket bättre engelska än svenskar i allmänhet brukar göra.”
“Ehh?! Jaha tack då. Men hur kommer det sig att du kan svenska?”
“Jag spenderade några år i Sverige när jag studerade, kom nyss tillbaka för att min syster gick bort.”
“Oj, jag beklagar, Var hon sjuk?”
“Nä du ljuvliga Julia, nu ska vi inte prata om mig och inte ska vi prata om eländet i min familj. Vad sägs som att vi går till dendär åkerholmen och slår oss ner?! Jag har en filt och jag har en liten kanna varmchocklad med bailys”
Vi gick till den närliggande åkerholmen och satte oss ner, vi delade på chockladen och samtalet flöt på. Han frågade massor med olika frågor som mestadels rörde mig och mitt liv. Han verkade vara törstig på information och lyssnade på vad jag hade att säga och gav mig kommentarer och delade med sig av sina egna åsikter.

Jag vet inte om det var önsketänkande men han rörde vid mig ganska ofta, bara små rörelser som var som i förbigående men varje gång han gjorde det hoppade mitt hjärta över ett slag. Något som inte var önsketänkande utan något som jag faktiskt observerade nogrannt var att han kom närmare och närmare mig. Det var inte så att jag tänkte klaga, jag ville att han skulle komma närmare, jag ville känna hans doft och jag ville att han skulle röra vid mig mer än bara snabba tillfällen.
“Så du bara avvisade honom?! Kallt gjort, nästan som en halshuggning fast du sågade honom längs fotknölarna. Men Julia, vad skulle du göra om det var annorlunda, om det var du som ville ha honom men du var inte säker på vad han kände?” Frågade han och väckte mig ur mina ljuvliga dagdrömmar
“Jag vet inte, det har inte hänt förut att jag velat ha någon på det sättet. Vadå, står du inför den situationen?”
“Ja jag har stått inför den ett bra tag nu. Jag träffade henne i Sverige faktiskt, jag föll handlöst och har faktiskt försökt att befinna mig i hennes närvaro men hon visste inte vem jag var eller att jag ens existerade. Det var inte förän nyligen hon vi bekantade oss med varandra. Hur larvligt det än låter så föll jag handlöst när jag hörde hennes röst. Men frågan är bara om jag gjort tillräckligt gott inryck för att våga närma mig yttligare.”
“Ouch!” hörde jag en röst i hvudet säga till mig och jag kände mig med ens väldigt ledsen och dum. Klart han var intresserad av någon, klart det fanns en speciell person för en sådan som han.
“Jag skulle nog lätta mitt hjärta för henne och berätta om mina kännslor om jag var du. Vilken tjej som helst skulle bli glad av att få dig” Sa jag och försökte att inte låta allt för plågad på rösten.
“Vem som helst?” Han kollade djupt in i mina ögon och jag kände mig lite besviken att han inte var lovligt byte.

“Vem som helst” Instämde jag och log tamt.
“Säg mig då ljuvliga Julia” Han lade sin hand på min och böjde sig fram och lät sina läppar lätt nudda vid mina. “Tänker du avvisa mig också? Tänker du hugga mig vid fotknölarna?”
Innan jag hunnit reagera över hans ord, än mindre över det faktum att hans läppar nyligen snuddat vid mina så var dom där igen. Denhär gången Tryckte han dom hårt mot mina och utan att jag uppfattat en rörelse så låg hans armar om mig. Hans händer smekte min rygg och sedan fattade han tag om mitt ansikte och sa “Ljuvliga Julia, du är vacker som få en den som jag väntat på. Men jag är rädd att jag kommer göra dig illa.”
Fortfarande berusad av hans kyss svarade jag “Inte kan du göra mig illa, jag är en stor tjej som vet vad jag gör” Jag mötte hans plågade blick och ruset försvann. Han kollade på mig och hans läppar formade ordet förlåt.


Jag öppnade ögonen igen och det hade slutat brinna i min kropp. Jag befann mig fortfarande inne i åkerholmen bland växtligheten. Jag låg fortfarande på Liams filt fast jag hade yttligare en filt över mig. I ögonvrån såg jag hur han satt och kollade på mig.. Han var mörk runt munnnen och en tår rann ner för hans kind. “Förlåt. Jag ville inte skada dig, men jag ville så gärna ha dig hos mig föralltid. Snälla Julia hata mig inte” Det var mörkt omkring mig men jag kunde fortfarande se Mrs Muldons hus, den röda färgen var bara dovare än förut och luften var täckt av ett tillsynes blå-lila ljus. Jag hade ett konstigt sug i bakre delen av svalget och när jag hörde högljuda hjärtslag flammade suget till och jag frågade “Liam, vad har hänt. Vad har du gjort?”
“Julia, du är inte du i samma bemärkelse längre. Du är mer som mig. Äh det finns inga lätta sätt att säga det på. Du är död” Yttligare en tår ran ner för hans kind.
“ÄR JAG DÖD” Nästan skrek jag och paniken ökade när jag inte kände hjärtat bulta i bröstet.
“Nja inte död, levande död kanske man kan säga. Typ vampyr.. Förlåt. Hata mig inte, jag älskar dig så. Det var det ända sättet för mig att få ha dig hos mig för alltid”