Eclipse - s.162

"Förlåt", mummlade han så mjukt att hans röst var en del var mörkret. "Det var inte meningen att väcka dig" Jag stelnade till och väntade på vreden - både hans och min - men det var bara lugnt och stilla i mörkret.

Jag kände nästan smaken av återföreningens sötma i luften, en doft som skiljde sig från hans ljuva andedräkt. tomheten när vi var åtskiljda hade sin egna bittra eftersmak, något som jag inte medvetet lade märke till förän den försvann. Det fanns ingen laddning i utrymmet mellan oss. Stillheten var fridfull - onte som lugnet före  stormen, utan som en rofyld natt utan antydan till oväder.

Och jag brydde mig inte om att jag borde vara arg på honom. Jag brydde mig inte om att jag borde vara arg på alla. Jag sträckte mig efter honom, fann hans händer i mörkret och makade mig närmare. Han lade armarna om mig, höll mig mot mitt bröst. Mina läppar sökte, jagade över hans hals och haka tills de fann hans mun.

Edward kysste mig ömt och började sedan småskratta. "Jag som hade stålsatt mig för ett raseriutbrott som skulle få grizzlybjörnar att framstå som beskedliga"

Jag läste detta stycke med förväntan och med troligtvis samma längtan som Bella känner varje gång hon kysser honom. Men när hans komentar kom om Grizzlybjörnar så börjar jag bara le och bli glad!
Vad tycker/tänker/känner ni?!