[Fem år tidigare.]

Det blev skymning snabbt under vinterhalvåret i Sverige. Det hade jag fått erfarenhet om alla de gånger jag hade vart här. Jag har vart här 12 gånger de senaste fem åren och Sverige var verkligen ett bra land för en person att försvinna på. Det var så lätt för en person att försvinna utan att folk märket det. Överallt fanns det överfulla fester med överfulla personer.

Smaken blev någorlunda bäsk desto högre promillehalten var men det var så enkelt och okomplicerat att bara vandra iväg med någon.

Jag iaktog när någon - en ung tjej - vandrade ut ur genom glasdörrarna och in mot skogen.
Jag klev fram ur det mörka hörn där jag stått och väntat på att någon ska göra sig tillgänglig. Jag hann inte mer än ut på det provisoriska dansgolv som ordnats för dethär tillfället innan två tejejer snubblade in i mig. Jag ignorerade dom och skyndade mig ut för att följa efter flickan som nyss lämnat festen.

Väl ute i skogen hörde jag tydligt hennes puls, den var snabb och ryckig och jag anog att hon inte gillade att vandra ensam I skogen. Hennes doft var också otroligt tydlig - den doftade tydligt och hett. Hade det inte vart för hennes parfym hade den doftat ljuvligt.
Jag sprang förbi henne och ställde mig under ett träd för att invänta henne - mitt byte.

Jag kände mig snäll ikväll och jag bröt hennes nacke innan hon hann märka att jag var där. Hennes blod smakade inte så gott som jag väntat, det smakade beskt av alkoholen, det smakade också sött och det nästan klibbade sig fast I gommen på mig. Flickan hade tydligen blivit drogad. Det var trist att det hände allt oftare, trist på flickorna som blev drogade och trist på den massförstörelse av blod.

Jag hörde hur det rörde sig länger bort i skogen och jag kastade mig upp på fötter. Jag ville inte ha mer ikväll, men om det kom folk så skulle jag inte ha tid att gömma flickans kropp. Jag lyssnade noggrant och det verkade vara två unga män.
“Vart är hon?” sa den ena.

“Din brutta drog för bara några minuter sedan, hon måste vara här någonstanns. Det låg tillräckligt med blandade grejer I hennes glas för att söva en elefant. Hittar du henne inte så kan du få ta min när jag är klar”
Jag äcklades av deras sätt att se på kvinnor och det dom gjorde med dom. Vissa kanske skulle kalla mig för en hyckare med tanke på att jag också skadar människor men det spelar ingen roll. Jag avskyr ändå deras sätt.

Jag kände instiktivt att jag ville stoppa dom. Ville inte att dom skulle springa omkring här. Jag ville avsluta min natt med att städa undan efter mig och sedan gå och lägga mig.

“Tja killar, vad gör ni ute I skogen? Är ni på skattjakt?”

Jag försökte hålla en skämtsam ton men jag tror att min irriterade och bittra röst trängde igenom för att killarna hoppade högt när jag klev ut mellan träden. Dom fick också väldigt brottom och sprang nästan tillbaka mot huset. Jag kunde höra dom viska “Fan va läskig snubbe, sjukt obehaglig. Vem fan e han som vandrar omkring I skogen?”

Jag ignorer dom och tänkte att jag måste göra mig av med den andra flickan som dom pratade om. Jag ville inte behöva ta itu med henne när hon vaknade upp.

Hon var inte svår att hitta, hennes puls var låg och hjälpte mig inte att lokalisera henne. Det som gjorde att jag hittade henne var spåret hon lagt ut. Först låg det en vattenflska med någon typ av smaksatt bubbelvatten sedan kom en svart högklackad sko och sedan ett glas och sedan yttligare en sko. Det hade kanske varit svårt att se sakerna i mörkret, men mörkret för mig var inga problem. Det blev aldrig riktigt mörkt, utan alla färger blev bara dovare och aningens högre konstrast på. Men spåren ledde mig rakt till en liten kropp som låg framåtstupad. Hennes hår låg utslaget över hennes ansikte och jag satte mig på huk och peta på henne, hennes hud var kall och hon reagerade inte när jag rörde vid henne. Jag blev lite irriterad över att det som skulle bli en enkelt och tillfredställande kväll blev så jävla jobbig för att inget gick enligt planerna.

Jag lyfte upp den lilla kroppen och vände på henne. Jag blev chockad när jag såg hennes ansikte. Om jag hade haft ett hjärta hade det stannat.
Hon var så vacker, hennes hy var ljus och hon hade fräknar som spred sig över näsryggen och kinderna. Jag förde bak en hårslinga som låg över hennes ansikte och beundrade de långa mörka ögonfransar som sträckte sig upp mot mig.
Jag vet inte vad det var som hände, hur eller varför. Men jag föll handlöst för dendär flickan.
Jag smekte hennes kind och blev förskräckt över hennes kalla hud, egentligen kände jag inte att den var kall, jag kände bara att den nästan inte skiljde sig från mig egna tempratur överhuvudtaget. Jag tog av mig min jacka och lindade in henne. Jag vet inte hur länge jag satt där med denna underbar skapelser I mina armar. Men festen hade tystnat och det var dax att röja undan kroppen från den första flickan.

Jag la försiktigt ner flickan på backen och sprang så fort som mina ben bar mig till den första flickan. Jag slickade på hennes sår och såg till att dom läkte ordentligt innan jag snabbt kastade undan hennes kropp. I morgondagens kvällstidning skulle det stå : Ung kvinna dog inatt en drogrelaterad död.

När jag kom tillbaka till den ljuvliga flickan och lyfte upp henne märkte jag att hennes tempratur hade ökat någorlunda men hon var fortfarande kall och fortfarande medvetslös. Jag var tvungen att få liv i henne och få reda på vart hon bode så jag kunde få henne ur skogen och in i ett varmt hus.

Jag lyfte upp henne i famen och började vandra ut frågn skogen med henne. Jag gick i mänsklig fart ifall hon skulle vakna upp. När jag kommit ur skogen såg jag en liten väska på backen och jag tog upp den med förhoppningar om att det var den ljuvliga flickans.
Jag hade rätt, i den lilla väskan låg det tjejsaker och några kort - Ett taxikort och ett... Bingo… Ett VISA-kort, namnet på kortet löd: Irene Christina Johansson och födelsedatumet var 07-05-65 Det kunde inte stämma, denhär flickan var inte 49 år gammal. Nä det kunde inte stämma. Jag grävde yttligare i väskan för att se ifall det fanns något annat kort och fan yttligare ett VISA-kort med namnet Julia Linnea Johansson. Hon var född 1993, det betyder att hon var 21 år gammal. Det kunde stämma. Jag kollade ner på den lilla ömtåliga människa jag höll I mina armar.

De långa bruna lockarna hade en förmåga att lägga sig över hennes ansikte och än en gång förde jag bak håret och smekte hennes kind.

Till min förvåning var hon lite varmare och utan förvarning så rörde hon på sig och la sin ena arm runt min hals. Hon öppnade ögonen och log ett tafatt leende och sedan blev hon medvetslös igen.
Jag stod bara stilla och kollade på henne, hon hade armen runt min hals - av egen fri vilja. Hon log emot mig - av egen fri vilja.

Den kvällen lämnade jag henne hemma hos vad jag tror var hennes föräldraras hus - på en soffa med en filt över henne och med endast minnet av hennes leende och vackra ansikte begav jag mig ut i mörkret igen. Sedan dess har jag skärt ner på människor. Jag försöker att hålla mig till större djur och vid enstaka till fallen tillåter jag mig lite “godis” och då jag festar på hemska människor. Men jag frörsöker sluta så jag inte kommer utsätta Julia för fara när jag träffade henne igen.

Jag har sett henne några gånger sedan den natten - 267 gånger för att vara exakt. Vid vissa av de tillfällen har jag spenderat flertal timmar med att bara iakta henne i hennes vardagliga sysslor och vid vissa tillfällen har jag till och med varit i kontakt med henne genom att gå bakom henne på gatan, sitta bredvid henne på tåget eller låtsas vara en telefonförsäljare. Men hon har aldrig sett mig igen, jag har vart ytterst försiktig och vill inte utsätta henne för fara ifall det går att undvika.

Jag följde hennes liv på avstånd I nästan tre år innan jag bestämde mig för vad som behövdes göras.

Den dagen minns jag så väl. Det var den 19 November 2018, jag hade vart död 70 år 34 dagar, hon fick sin dödsdom den dagen.
Hon hade vart inne på sjukhus flertal gånger för problem med huvudvärk och synsvårigheter. Läkarna hade gett henne flertal anledningar till varför hon made dåligt och varje gång fick hon rådet att hon skulle åka hem och lägga sig och vila i ett mörkt rum. Men just den dagen - den 19 November 2018 så fick hon beskedet om att hon hade en tumör med samma storlek som en femkrona i bakhuvudet.
Den dagen bestämde jag mig för att ge hennes läkare ett år innan jag skulle kliva in och hjälpa henne på mitt sätt. Ett år och inte mer.

Jag var inte berädd att förlora den ända sak jag levde för, eller rättare sagt - den ända sak som gjorde min existens värdig att kalla ett liv.

Ifall inte läkarna kunde hjälpa henne så skulle jag hjälpa henne genom att förvändla henne. Men det skulle bara ske ifall det var den sista utvägen. Ifall det fanns ett annat sätt så skulle hon inte behöva bli som jag.