Denhär berättelsen har Jeen skrivit.
Den har inget med Twilight att göra men den handlar dock om vampyrer.

Titel: Okänd!

Han sa "jag är en vampyr, vare sig du tror mig eller ej".
Jag svarade att han bara drev med mig och min besatthet av dessa varelser. Jag avgudade dem, de var så fruktansvärt fascinerande!
Jag var ärligt talat besatt och funderade mycket på hur de levde, hur de var, växer deras hår? Brinner eller glittrar de i solen? Och så mötte jag denna kille. Under tiden som gick kom vi närmare och närmare varandra. Han delade inte mitt intresse och tyckte böcker som "Twilight" bara var löjligt.

En natt kom vi lite för nära varandra. Han var stark, förbannat stark. Jag skojjade och sa att han kunde få vara min vampyr. Han log lite snett och sa gärna. Någonting blänkte till i hans ögon, han närmade sig min hals men stannade upp. Fick ett skrämt utryck och höll sig för munnen som om han mådde illa.
Jag bad han sluta, han skrämde mig. Han tittade på mig med mörka ögon, mörka djupa ögon. Drog efter andan och slappnade långsamt av. Sedan berättade han sin historia. Han var en vampyr. En fullt äkta "levande" vampyr. Jo just det va, tänkte jag och kände mig sårad av att han skulle driva med mina drömmar sådär. Han log lite ursäktande och vi skrattade bort det lite. Vi hade en otrolig natt.

Nästa morgon vaknade jag med en dunkande smärta i nacken och det stack lite i ögonen som när man glömmer att tvätta bort sminket. Han låg på rygg, jag kunde känna att han var vaken, jag mumlade lite ursäktande när jag reste mig upp och sprang ut till toan.
Plötsligt väldigt illamående. Jag kräktes och det dunkade ännu mer i nacken upp mot huvudet. Plötsligt svettades jag något otroligt så bestämde mig för att passa på att ta en dusch, jag var ändå i badrummet.

Njöt av vattnet som rann över mig, drog händerna genom håret och ner i nacken. Där var det något kladdigt. Jag kände igen och drog bort något. Torkat blod. Jag spärrade upp ögonen och stirrade med öppen mun medans vattnet sakta löste upp det. Kände igen i nacken och nu kände jag tydligt ett stelnat sår.Eller två rättare sagt.
NU hände det mycket, plötsligt kändes det som om mina ögon brann, det var fruktansvärt. Hetta och smärta och jag skrek, åh hjälp vad jag skrek.

Jag trodde jag brann upp, kunde inte förstå denna mardröm. Föll ihop i duschen med vattnet fortfarande rinnande, låg några minuter i denna förbannade brännande smärta i ögonen. Men sedan, lika plötsligt som det kommit försvann det och värken i huvud och nacke med. Jag reste mig i chocktillstånd. Gick ut ur duschen, lindade en handduk runt mig. 

Såg en immig spegel. Något var fel. Torkade bort imman med handduken och spärrade åter igen upp ögonen. Som nu var svarta. Kolsvarta. Svarta som natten.

Och blek var jag, blekare än vanligt hur det nu kunde vara möjligt. Plötsligt kände jag mig så svag, så svag. Föll ihop och allt blev nu svart.

Berätte gärna vad ni tycker om hennes berättelse så vi kan tvinga henne att bli medlem på kapitel1 och sedan fortsätta skriva!.

// Ida