Jag har hållit på att skriva lite, det är inte mkt och inte så väl gjort. Men jag tänkte publicera det ifall någon hade lite för mycket tid och lite för lite att göra =P

Det handlar inte om vampyrer, men det är sciense fiction och romans ;)

Det är som sagt inte klart, men här kommer i alla fall början på min "novell"

Hope you like it :)

Kram Viggo

Breaking surface / En chans att glömma

(jag har inte bestämmt mig för viken rubrik än =P)

Det finns en anledning till att jag inte ger upp, en anledning till att jag går upp varje morgon, en enda anledning till att jag fortfarande finns kvar i den här världen, min mamma.

Jag lever i en teaterpjäs, varje morgon går jag upp och låtsas vara lycklig, varje dag går jag till skolan och tvingar fram ett leende. Varje eftermiddag går jag hem efter skolan, gör mina läxor och alla mina sysslor. Att låtsas vara lycklig är det minsta jag kan göra. Trotts att det har gått mer än två långa år har mamma fortfarande inte hämtat sig. Hon går till jobbet varje dag, och precis som jag låtsas hon vara lycklig, men hon spelar inte teaterspelet lika väl som jag, så jag vet. Jag vet att hon gråter sig till sömns om nätterna, jag vet anledningen till att hon inte satt sig framför ratten i en bil på över tre år.

En sen kväll den 22:a November för lite mer än tre år sedan förändrades mitt liv.

Jag, min mamma och min lillebror Robin, var på väg till min favorit restaurang GinnyYang, en kinarestaurang som jag älskat så länge som jag kan minnas. Vi satt i familjens skrotiga gamla Ford, som en gång i tiden varit mörkblå, för att jag Samantha Dean fyllde femton år. Det är meningen att födelsedagar ska vara lyckliga, men är någonting någonsin som det ska vara längre?

Jag har aldrig haft en bra födelsedag, och nu kommer jag antagligen aldrig att få ha det heller, minnena finns alltid kvar. När jag fyllde tolv stod min pappa oinbjuden i vår dörröppning med en flaska sprit i handen. Året innan hade vi inte haft råd med räkningarna, så vi var hemma hos våra alkoholister till grannar. Men aldrig förr hade min födelsedag slutat så olyckligt som när jag fyllde femton år.

Vi lyssnade på Fordens vrålande radio och alla sjöng med, t.om. Robin som annars hatade att sjunga. Det doftade stark av mammas favorit parfym lavendel i bilen, en doft som jag nu inte känt på flera år. Jag började tro att dagen skulle kunna bli lyckad, att det inte fanns en förbannelse över mig, att jag hade inbillat mig att något större väsen ville straffa mig till oändlig olycka. Det skulle jag aldrig ha trott, för i mitt liv blir lyckliga tankar alltid bestraffade.

Jag vände mig om i bilens smutsigt grå säten för att rufsa om Robins hår, det var då jag såg den. Den blodröda Volvon. Jag minns inte mycket ifrån den kvällen, men den blodröda Volvon sitter som fastpräglad i mitt söndertrasade minne. Volvon körde mot oss i full fart, på den annars tomma gatan. Jag skrek åt min mamma att väja ut i vägkanten, men det skulle jag aldrig ha gjort. Männen i bilen tänkte samma sak, och i stället för att köra om oss i väggrenen, körde de nu in i vår gamla Ford. Allt gick så fort, helt plötsligt sladdade vi med tjutande däck över till det motsatta körfältet, där en blå bil kom farande mot oss. Jag minns inte smällen, men jag minns känslan. Känslan av hur varmt blod stänkte i mitt ansikte och synen av hur min lillebrors en gång så sandblonda hår nu var färgat rött. Det sista jag minns från min femtonde födelsedag var hur jag pressade hans livlösa kropp mot mitt bröst och försökte känna det hjärta som en gång slått med mitt.

Allt känns som en evighet, tiden fortsätter att gå, men som ännu ett straff så går den långsammare än någonsin. Jag ser inte längre skillnad på igår och idag, men jag ger aldrig upp. En dag ska tiden läka alla sår. Det är världen skyldig mig.

Vi har flyttat till en ny stad, med nya människor, där ingen vet vilka vi är, vi ska börja om från början, sudda ut alla gamla minnen och skapa nya.  Det är i alla fall vad min mamma har intalat sig själv, men jag vet bättre, jag vet att ingenting någonsin kommer eller kan bli som förr.